Today I got to know that the prince of England, William, is getting married to Kate Middleton on the 29th of April in Westminster Abbey. I also got to know that there were about 1 9000 guests invited.
I also got to know very much about Coca-cola. Like that it was first blended in 1886 by John Pemberton and that it's a secret recipe that's keept in a burglar-proof room in a band in Atlanta. There is only two people in the world that knows about the secret recipe and they are not aloud to travel on the same plane in case the plane crashes and both of them dies with the secret.
onsdag 13 april 2011
tisdag 12 april 2011
KAPITEL 24.
… när backen tog slut och kälken stannade, ställde sig Jonas upp med Gabriel i sin famn. Han bara stod där och tittade och upprepade för sig själv i huvudet. ”annorstädes”. Han kunde varken röra på kroppen eller läpparna, han bara stod helt still, frusen, kall och utmattad.
Han började se sig omkring, och såg höjder, höga berg och kullar, täckta av snö. Han såg stora snöflingor falla från himlen som täckte spåren av kälken bakom honom. Sedan fick han syn på husen som låg en bit ifrån dem, de små stugorna som lös alla möjliga färger, blå, gul, röd och många fler. Han tittade på röken som steg ur skorstenarna och lyssnade på sången som kom ur de små stugorna. Han bara njöt och tänkte för sig själv, ”Äntligen”
Efter ett tag öppnade Jonas munnen och mumlade fram ”Gabriel, vi är framme” Men Gabriel rörde sig inte. Han böjde sig ner över barnet för att höra hans andetag, Hans långa, djupa andetag. Barnet i hans famn var blek, så blek så att han nästan var blå. Gabriel var iskall och öppnade inte sina ögon. Jonas upprepade ”Gabriel” om och om igen, utan någon som helst reaktion. Jonas fick en klump i magen och gjorde allt vad han kunde för att få ett enda litet livstecken från Gabriel. Men hans andetag blev bara längre och djupare. Och till slut blev det tyst. Så tyst att Jonas inte ens kunde höra sina egna tankar. Med tårfyllda ögon lade Jonas Gabriel ner på den iskalla kälken. Han såg på barnet, de iskalla lilla barn som låg mitt framför honom, det lilla barn med ett hjärta som inte längre slog. Jonas satte sig ner i jämte honom, han kände nu ingenting, ingen kyla, ingen trötthet, ingenting. Han kunde inte ens längre höra musiken från husen..
Han började se sig omkring, och såg höjder, höga berg och kullar, täckta av snö. Han såg stora snöflingor falla från himlen som täckte spåren av kälken bakom honom. Sedan fick han syn på husen som låg en bit ifrån dem, de små stugorna som lös alla möjliga färger, blå, gul, röd och många fler. Han tittade på röken som steg ur skorstenarna och lyssnade på sången som kom ur de små stugorna. Han bara njöt och tänkte för sig själv, ”Äntligen”
Efter ett tag öppnade Jonas munnen och mumlade fram ”Gabriel, vi är framme” Men Gabriel rörde sig inte. Han böjde sig ner över barnet för att höra hans andetag, Hans långa, djupa andetag. Barnet i hans famn var blek, så blek så att han nästan var blå. Gabriel var iskall och öppnade inte sina ögon. Jonas upprepade ”Gabriel” om och om igen, utan någon som helst reaktion. Jonas fick en klump i magen och gjorde allt vad han kunde för att få ett enda litet livstecken från Gabriel. Men hans andetag blev bara längre och djupare. Och till slut blev det tyst. Så tyst att Jonas inte ens kunde höra sina egna tankar. Med tårfyllda ögon lade Jonas Gabriel ner på den iskalla kälken. Han såg på barnet, de iskalla lilla barn som låg mitt framför honom, det lilla barn med ett hjärta som inte längre slog. Jonas satte sig ner i jämte honom, han kände nu ingenting, ingen kyla, ingen trötthet, ingenting. Han kunde inte ens längre höra musiken från husen..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)